Italiens mest berömda inledningsrad skrevs om just den här vattensträckan. ”Quel ramo del lago di Como, che volge a mezzogiorno”: den arm av Comosjön som vänder sig mot söder. Generationer av italienska skolbarn kan rabbla det som följer, vare sig de vill eller inte, eftersom romanen den inleder är den som nästan varje italienare läser i skolan, oftast två gånger.
Have You Been Told About Lake Como?
Den armen av sjön
Romanen är I promessi sposi, De trolovade, och dess första sidor nämner knappt en enda människa. Alessandro Manzoni ägnar flera sidor enbart åt att beskriva själva sjön: bergen som stänger in den, armen som böjer av mot Lecco, byarna som ligger utspridda längs stranden. Först när geografin är på plats presenterar han Don Abbondio, en försagd bypräst på väg hem i skymningen, och de två beväpnade män som väntar på honom vid vägen. De tjänar Don Rodrigo, traktens herre, och deras budskap är kort: han får inte viga det unga par han har lovat att viga, Renzo och Lucia, annars kommer han att ångra sig. En kärlekshistoria, med andra ord, som börjar som en berättelse om vem som får säga nej till makten, och vem som inte får det.
Den frågan löper under hela boken. Renzo och Lucia är fattigt folk, sidenarbetare nästan helt utan egen ställning, i kamp mot en adelsman som kan böja en präst med ett hot och en domare med en muta. Det som följer är flykt, fångenskap, upplopp på Milanos gator och, värst av allt, pesten som drog genom staden 1630, skildrad med så nära, kroppsliga detaljer att den fortfarande skakar läsare två sekler senare. Tron bär paret genom mer av det än modet gör. Romanens Lombardiet låg under spanskt styre; på Manzonis egen tid var det österrikiskt, och läsarna 1827 hade inga svårigheter att läsa en adelsman på 1600-talet och hans övergrepp mot två maktlösa bybor som en berättelse om deras eget århundrade också.
Manzoni gjorde för övrigt något märkligare än att skriva en älskad roman. Italien fanns ännu inte som land när han började på den: halvön var ett lapptäcke av kungadömen och småstater vars dialekter knappt kunde förstå varandra. Han valde florentinskan i Toscana som förebild, och eftersom han var missnöjd med sitt första försök ägnade han flera år åt att skriva om hela romanen på den, ett arbete han en gång beskrev som att skölja sitt linne i floden Arno. Den omskrivna boken lärde i praktiken italienarna hur deras eget skriftspråk borde låta.
Giuseppe Verdi, som vördade honom, skrev sitt Requiem till ettårsdagen av Manzonis död 1873.
Sjön själv avgör varje tvist om vem den tillhör bättre än lokalpatriotismen någonsin kunde. Formad som ett uppochnedvänt Y sträcker den sig söderut som en enda lång vattenmassa till Bellagio, där den delar sig i två armar, den ena slutar vid Como och den andra vid Lecco. Manzonis inledningsrad beskriver armen mot Lecco, men till och med han kallade den ”quel ramo del lago di Como”. Sjön han egentligen skrev om är hela sträckan: bergen som omsluter den på alla sidor, och ljuset över vattnet som har lockat människor till dess strand i århundraden.
Två sekler senare förstår alla som har stått vid vattenbrynet i rätt stund precis varför han började just där.



