Den engelska trädgård jag alltid kommer att minnas är den som Chris skapade. En stor terrasserad trädgård innanför gamla murar, med långa rabatter längs murarna, och i mitten en stenfontän i tre nivåer med rosor och lavendel samlade runt den. Till vänster en lång rabatt med blommor som han hade valt med stor omsorg, hyacinten bland dem. På morgonen var luften där grön och frisk och svagt blommig, och ju längre man stod där desto mer förändrades den och blev söt och jordig när man andades in den. På våren brukade jag flytta några hyacinter till krukorna på verandan vid entrén, där deras doft hälsade årstiden välkommen innan något annat hann göra det.
Chris utbildade sig till trädgårdsdesigner vid Inchbald, och trädgården är vad som blir av en verklig kärlek till trädgårdsodling förenad med den formella designens disciplin. Han tänkte i årstider, så det fanns alltid något som var på väg att slå ut i färg. Han formgav för skönhetens skull, och han formgav för doftens skull, vilket inte är något de flesta tänker på att göra. Det fanns alltid något som fick en att stanna upp och andas in: praktfulla rosa magnolior som läckte sin parfym, rosor med var sin egen doft, mot den skarpare tonen av lavendel, orange och vita orientaliska liljor, blåregnet som klängde på ställningen ovanför matbordet.
Vi höll bin, som jag älskar och respekterar, även om jag är lite allergisk mot deras sällskap. Trollsländor kom till den lilla dammen. Fåglar byggde bo i träden, och deras sång genom ett öppet fönster var ett av de mest terapeutiska ljud jag vet. Vi hade en studsmatta nedgrävd i gräsmattan, och jag kan fortfarande se barnen skjuta upp ur den som från ingenstans, synas ett ögonblick ovanför rabatterna och sedan falla tillbaka ner bland dem.
Trädgården var läkande. Det fanns perioder då jag behövde att den var det, då det inte var någon liten sak att gå hela dess längd, och den gav tillbaka allt den hade: fåglarna, grönskan, blommorna. Jag stannade på bänkarna längs vägen och tog in alltihop, som om jag såg det för första gången.
