Vita Sackville-West förlorade det hus hon älskade mest av ett enda skäl: hon hade fötts som flicka.
Have You Been Told About English Gardens?
Det Vita byggde i stället
Huset var Knole, i Kent, så väldigt att legenden ger det ett rum för varje dag på året. Hon växte upp där, helt övertygad om att det tillhörde henne på alla sätt som betydde något, och hon hade fel, för Knole följde med titeln, och titeln gick bara i arv till söner. När hennes far dog gick huset i stället till hennes farbror, och något i Vita hämtade sig aldrig riktigt efter att ha sett det gå förlorat.
Det hon gjorde med den förlusten, 1930, var att köpa en ruin. Sissinghurst Castle var knappt mer än ett förfallet elisabetanskt torn som reste sig ur en samling gårdsbyggnader och århundraden av skräp, och hon och hennes man, diplomaten och författaren Harold Nicolson, ägnade sina första år där åt att helt enkelt röja. Sedan skapade de tillsammans en av Englands mest älskade trädgårdar. Harold lade stommen: långa, formella siktlinjer och disciplinerade, klippta häckar. Vita fyllde dem med rosor som fick växa nästan till överdrift, planterade av en hand som tycktes lita på att blommorna visste bäst själva, bättre än någon plan kunde. Strukturen höll yran på plats, och yran hindrade strukturen från att någonsin kännas kall. White Garden, som planterades efter kriget i ingenting annat än vitt och silvrigt grått, anlades för att vakna till liv just när ljuset försvann, en trädgård för den timme då alla förnuftiga människor redan har gått hem.
Vitas eget liv följde samma princip som hennes planteringar: ordning på ytan, och därunder något som vägrade stanna inom rabatterna. Hon och Harold älskade varandra hängivet i ett halvt sekel, och de älskade också andra, i hennes fall oftast kvinnor, och skrev till varandra om det med en öppenhet som än i dag får en att hålla andan. Hennes djupaste och mest förtärande förbindelse var den med Virginia Woolf. Ur den kärleken skrev Woolf Orlando, om en adelsman som inte kan åldras och som halvvägs in i romanen blir kvinna, och som rör sig genom tre sekler i lånade kläder och hela tiden, omisskännligt, bär Vitas eget ansikte. Woolf gav sin huvudperson det fädernehem som hade förvägrats den verkliga Vita, med park och allt. Vitas son kallade senare romanen ”det längsta och mest förtjusande kärleksbrevet i litteraturen”: ett generöst sätt att beskriva en bok som hans egen mors älskarinna hade skrivit om henne.
I skymningen lyser White Garden fortfarande precis som hon hade tänkt sig, blek och stilla upplyst långt efter att resten av trädgården har mörknat. Det är, när allt kommer omkring, samma svar som hon gav när hon förlorade Knole från första början: att bygga något helt eget. En kvinna som nekades det hus hon älskade byggde ett annat i stället, tillsammans med den människa hon faktiskt valde. Därtill skrev hon en trädgårdskrönika i The Observer i femton år. Och hon lämnade efter sig Sissinghurst, en trädgård som de flesta kvällar i all stillhet överglänser det hus som en gång stötte bort henne.



