Mina morföräldrars hem i Indien doftade på ett alldeles särskilt sätt. Varmt, distinkt, lager på lager av saker som jag som barn inte hade kunnat sätta namn på men som jag sedan dess har ägnat år åt att försöka uttrycka. Det fanns alltid doft i luften, alltid något som blommade i trädgården, alltid närvaron av två människor som tillsammans hade byggt något vackert och visste om det.
Min mormor hade ett lysande intellekt. Hon hade en masterexamen i matematik, hade varit rektor och lade samma precision i allt hon riktade sin uppmärksamhet mot, hemmet inräknat. Rummen var fyllda av skimrande kristallkronor, invecklat vävda mattor, antikviteter valda med verklig kunskap. Ingenting var en slump. Ingenting var bara dekoration. Hon hade ett öga för skönhet som också var ett öga för kvalitet, och för henne var de två samma sak.
I min mormors rum stod ett toalettbord. I en av lådorna förvarade hon sina parfymer, och den lådan hade en egen doft: varm, sammansatt, det samlade avtrycket av varje flaska i den. Var och en hade valts av min morfar. Var och en var ett kärleksbrev skrivet i doft.
Hon bar pärlor. Stora, gräddvita halsband i tre rader, och i varje knut mellan varje pärla fanns hennes parfym. Smycken var också ett kärleksspråk mellan mina morföräldrar: pärlorna, parfymen, var och en vald och given med avsikt, år efter år. När jag ser pärlor i dag tänker jag genast på henne, helt och fullt.
Min morfar var vänlig på ett sätt som fick människor att känna sig verkligt sedda. Inte den uppvisade vänligheten hos någon som anstränger sig, utan den stillsamma, oreflekterade generositeten hos någon för vilken det helt enkelt var det naturliga sättet att vara. Jag minns känslan av min lilla hand i hans. Hans fingrar var långa, hans hand var varm och stadig, och att hålla den kändes som trygghet i ordets fullaste mening. Sandelträ och cederträ förankrar doftens bas, och jag känner att inga andra träslag omsluter det riktigt på samma sätt. Mörkt, varmt, en aning beskuggat. Just den egenskapen lever i basen i Night Blooms.
Min mormor odlade rosor. I hennes trädgård fanns också ett magnoliaträd, och det blommade med den sortens överflöd som ser nästan osannolikt ut. Hon skötte båda med omsorg och, misstänker jag, med bestämda åsikter om hur de borde sköta sig.
Vid matbordet skar hon frukt. Hon gjorde det med en precision som fick till och med det att kännas genomtänkt. Hon skar granatäpplen, och jag stal kärnorna, en efter en: de där små rubinröda juvelerna som färgar allt och smakar underbart.
Granatäpplet i Night Blooms, India är det minnet. Direkt, precist, helt och hållet. Det öppnar doften eftersom det öppnade upplevelsen av att vara med henne.
