Taj Mahal under fullmånen, som speglas i en bassäng beströdd med jasminblommor.

Have You Been Told About India?

Trädgården som anlades för att blomma i mörkret

På Yamunas bortre strand, mittemot Taj Mahal i Agra, ligger en trädgård som aldrig var tänkt att betraktas i dagsljus.

Sprays of white jasmine and strands of pearls on dark polished wood.

På 1520-talet anlade den förste mogulkejsaren, Babur, den första av vad som blev en kedja av trädgårdar längs flodstranden, elva sammanlagt. Han längtade hem till melonlundarna och det rinnande vattnet i sitt hemland Ferghana, i Centralasien, och försonades aldrig riktigt med hettan och dammet han fann i deras ställe. Den sista trädgården i kedjan, närmast flodkröken, fylldes med fruktträd och bleka blommor och lämnades i stort sett namnlös. Det skulle ta ytterligare ett sekel, och en helt annan sorts längtan, innan den fick ett namn.

Hundra år senare byggde Shah Jahan en grav åt sin hustru, Mumtaz Mahal, på den motsatta stranden, och lät den äldre trädgården ingå i planen, med en bredd som exakt motsvarade mausoleets. Han fyllde den med vita blommor utvalda för att slå ut och släppa sin doft om natten, och med gångar av ljus puts som höll kvar dagens sista ljus. I mitten låg en åttakantig damm, byggd enbart för att fånga en spegelbild. Bleka kronblad bär nämligen doften längst efter mörkrets inbrott: de lyser starkast i svagt ljus, och deras doft färdas med den svalnande kvällsluften. Trädgården var planerad att blomma just när det fanns minst ljus att se den i, med doften i synens ställe, och den fick ett namn som aldrig har behövt ändras sedan dess: Mehtab Bagh, månskensträdgården. En klar natt fördubblades Taj Mahal i vattnet nedanför.

A marble jali window with the dome beyond it by moonlight, pale silk falling from the sill across the patterned light on the floor.

I Agra berättar man en ännu storslagnare version av historien. En fransk resenär som kom förbi senare samma sekel tecknade ned en berättelse som aldrig riktigt har släppt taget: att kejsaren tänkte sig en andra grav på den bortre stranden, en exakt tvilling till Taj Mahal, byggd helt i svart marmor och förenad med den vita genom en bro, så att han i döden skulle få ligga på andra sidan vattnet från henne, så som han hade älskat henne i livet. Inga spår av den har någonsin hittats, och historikerna behandlar den som legend snarare än plan. Det är en legend som passar mannen den beskriver lite för väl för att lämnas utanför.

Vad som hände Shah Jahan sedan behöver inga utsmyckningar. Hans son Aurangzeb avsatte honom och höll honom fången under hans sista år, inte i trädgården han hade byggt för att kunna se sin hustrus grav, utan i ett litet marmortorn inne i fortet i Agra, cirka 2,4 km uppströms, med gallerfönster vinklade så att de inte kunde visa honom något annat. Därifrån fick en gammal man, som en gång hade planterat en hel trädgård bara för att få vara nära hennes minne i månskenet, betrakta samma minne på en fånges avstånd resten av sitt liv, och enligt de flesta källor betraktade han det fortfarande när han dog.

Trädgården överlevde honom ändå. Den översvämmades och slammade igen och försvann under flodbanken i större delen av ett sekel, tills arkeologer på 1990-talet grävde bort nittiotusen kubikmeter jord och fann den gamla dammen, som fortfarande höll sin form därunder. Nu blommar den ungefär som den alltid har gjort: efter mörkrets inbrott, för ingen särskild, på minuten.