Det finns en anledning till att du inte riktigt minns var du var när du första gången hörde ett visst musikstycke, bara hur det kändes. Detsamma gäller doft. Båda når fram innan tanken gör det. Av alla sinnen är luktsinnet det enda som går förbi talamus, hjärnans centrala omkopplingsstation, och färdas direkt till amygdala och hippocampus: de strukturer som bär känslor och långtidsminne. Ljudet tar en längre väg men kommer fram till samma adress. Forskning har visat att de två sinnena inte bara samexisterar där. De samverkar. Rätt musik medan du möter en ny doft kan förändra det du uppfattar, förstärka det, ge det en helt annan karaktär. De är inte två separata vägar till minnet; de är samma väg, och de fungerar betydligt bättre tillsammans.
Med det i tankarna: här är vad vi skulle spela.
City Grandeur, London
London kräver något coolt. Inte kallt, utan coolt: den särskilda sortens självsäkerhet som hör till människor som har kommit hit från någon annanstans och gjort staden helt till sin egen. Sade först, eftersom ingen någonsin har fångat den egenskapen bättre. Sedan Ok Love You Bye med Olivia Dean, som har London i varje ton, varm och sökande och helt i takt med sin tid. Sweet Dreams med Eurythmics, eftersom den coolheten har en skarp kant och Annie Lennox förstod precis vad den var. Don’t Start Now med Dua Lipa: kosovoalbansk familj, uppvuxen i London, och sedan har hon erövrat allt annat. Orubbligt självsäker, helt och hållet ett barn av den här staden. Och till sist Downtown med Petula Clark, som är absurt optimistisk och har alldeles rätt.
Glorious Gardens, England
Det här är den som kräver Vaughan Williams. The Lark Ascending frammanar inte så mycket en engelsk trädgård som helt enkelt blir en. Ett varningens ord: den kan väcka oväntade känslor. Nu har du fått höra det. Blomsterduetten ur Delibes Lakmé förtjänar också sin plats här, både bokstavligt och känslomässigt. Den har den där kvaliteten av upptäckt skönhet, något man råkar komma över snarare än söker upp. Till de långa eftermiddagarna Tjajkovskijs Serenad för stråkar i C-dur: allt det frodiga överflödet, känslan av att allt står i full och ohastad blom. Dog Days Are Over med Florence and the Machine för ögonblicket då trädgården slår ut och blir helt sig själv. Go med Cat Burns, varm och öm på gräsmattan. Och Rambling Man med Laura Marling, som vandrar och andas och rymmer solfläckig skugga under träden. Hon var soundtracket till mina år i Sussex, och det här inlägget vore inte ärligt utan henne.
Dancing Light, Lake Como
En enda kompositör, och han är den enda som finns. Ludovico Einaudi spelar som om ljuset självt hade ett tempo. Det finns rymd i hans musik på samma sätt som det finns rymd över sjön en klar morgon, något i den som saktar ner dig utan att du märker det. Nuvole Bianche i synnerhet. Min son spelar sina egna versioner av Einaudi på pianot hemma, och musiken klingar genom huset på ett sätt som känns helt rätt för den här platsen. Vi såg maestron själv spela i Milano för några år sedan. Det var en underbar upplevelse och inget man glömmer i första taget.
Highland Retreat, Scotland
Den börjar med Dexter Gordon, för värme och trygghet ska aldrig underskattas, och jazz som spelas väl är det varmaste som finns. Why med Annie Lennox hör hemma här: hon kommer från Aberdeen, och den rösten bär på något som hålls samman av ren känsla. Give Me One Reason med Tracy Chapman: jordnära, äkta, den sortens röst som får allt att kännas stadigare. Someone You Loved med Lewis Capaldi, eftersom den låten förstår precis vad det innebär att bli omfamnad av en plats, och eftersom det är Lewis och det räcker som skäl. Sedan, oundvikligen, 500 Miles med The Proclaimers. En spellista om ett ställe du älskar som inte också får dig att skratta tar sig själv på för stort allvar.
Island Breeze, Seychelles
Den här är personlig. La Sézon Kreol med Joe Samy, för det är på riktigt så hemma låter. C’est Bon pour le Moral med La Compagnie Créole, som visserligen kommer från franska Karibien och inte från Seychellerna men var älskad över hela ögruppen och räknas utan tvekan. Walking on Sunshine till eftermiddagarna, vilket inte kräver någon som helst motivering. Red Red Wine med UB40. Kokomo med Beach Boys, för alla som bara har drömt om öarna och ändå har fått det helt rätt.
Night Blooms, India
Börja med Afreen Afreen med Nusrat Fateh Ali Khan. En qawwali, en av den indiska subkontinentens stora andliga musikformer, och en av 1900-talets vackraste inspelningar. Den handlar om en skönhet så överväldigande att den kräver vördnad. Sedan Lag Ja Gale med Lata Mangeshkar: en röst som definierade en epok i indisk film, en sång av sådan ömhet att den har överlevt varje epok den har passerat. Och Brimful of Asha med Cornershop, som är brittisk-asiatisk och glädjefylld och rymmer allt det på en gång.
Det här är våra kombinationer. Vi vet att de inte är dina. Det är faktiskt själva poängen. Samma doft som tar en människa till en bergssluttning i Skottland tar en annan någon helt annanstans, för doft och minne är inte demokratiska: de är envist, storslaget personliga. Så säg till oss var vi har fel. Berätta vad vi har missat. Vi är uppriktigt nyfikna. Samtalet, liksom spellistan, har bara börjat.
Doft och minne är inte demokratiska. De är envist, storslaget personliga.
Vanliga frågor
Varför väcker musik samma minnen som doft?
Både musik och doft leds in i det limbiska systemet, den del av hjärnan som styr känslor och minne. Luktsinnet har en särskilt direkt väg: det går helt förbi talamus och kommer rakt fram till amygdala och hippocampus. Musiken tar en något längre väg men når samma strukturer. Resultatet blir detsamma för båda: ofrivilliga, levande, känsloladdade minnen. Forskare kallar det ibland Prousteffekten.
Kan musik förändra hur en doft upplevs?
Forskning om korsmodal perception tyder på det. Rätt musik medan du möter en doft för första gången kan fördjupa upplevelsen eller ändra dess karaktär. De två sinnena samverkar i hjärnan och förstärker varandra. Det är ett av skälen till att stämningen där du först känner en doft betyder lika mycket som doften själv.
Vilken musik passar till ett lyxigt doftljus?
Det beror helt på doften. En varm, omslutande doft som Highland Retreat, Scotland kräver något med verkligt känslomässigt djup. En fräsch, lysande doft som Dancing Light, Lake Como ber om rymd och ljus. Kombinationerna i det här inlägget är våra, och de är personliga. Dina kommer att vara andra, och det ska de vara.
Vilken doft från Told London passar bäst en lugn kväll hemma?
Dancing Light, Lake Como är vårt svar för lugna kvällar: fräsch, lysande, ohastad. För något fylligare och mer omslutande sveper Highland Retreat, Scotland in ett rum på ett vackert sätt. Kombinera någon av dem med något långsamt på skivspelaren, så blir effekten påtaglig.
Är dofterna från Told London inspirerade av verkliga platser?
Varenda en. Varje doft i kollektionen bygger på verkliga minnen av en särskild plats: värmen på Seychellerna, kvällarnas ritualer i Indien, dramatiken i det skotska höglandet, ljuset över Comosjön. Parfymörerna arbetar utifrån anteckningar, berättelser och sinnliga detaljer. Platserna är verkliga. Minnena är verkliga. Dofterna bär på båda.
