Växtrikets största frö växer vilt i en liten dal på en liten ö, och i århundraden kunde ingen säga varifrån det över huvud taget kom.
Have You Been Told About the Seychelles?
Fröet som kom från ingenstans
Coco de mer växer i Vallée de Mai på Praslin och nästan ingen annanstans på jorden. Allt hos trädet är byggt i en skala som känns en aning osannolik: en nöt som kan väga lika mycket som ett litet barn, sex år eller mer för att mogna, palmer som är strikt hanliga eller strikt honliga, och en hanblomma formad som ett smalt hänge, lika långt som en underarm. Det är, hur man än ser på saken, en extravagant växt, helt obekymrad om blygsamhet. Själva fröet har, när skalet väl är borta, en omisskännlig form: två fylliga rundningar som möts i en djup klyfta, närmare en kvinnokropp än någon kokosnöt. Folket på Seychellerna har aldrig låtsats något annat, och trädets eget franska namn, som helt enkelt betyder havets kokosnöt, antyder hur långt mysteriet en gång färdades innan någon hittade platsen där det växte.
Länge hade ingen gjort det. Färska nötter sjunker, så de enda som omvärlden någonsin fick se var gamla och ihåliga, uppspolade på Maldivernas och Indiens stränder ett helt hav bort, med kärnan sedan länge borta. Sjömännen drog slutsatsen, inte orimligt med tidens logik, att det någonstans under havet växte ett träd som ingen hade överlevt att hitta, och namnet levde kvar långt efter att resonemanget bakom det hade fallit. Det som flöt i land blev skatter. Kungar trodde att skalet kunde dra ut gift ur vin. Den tysk-romerske kejsaren Rudolf II sägs ha erbjudit en förmögenhet för en enda nöt, från ett träd som, så vitt någon kunde tala om för honom, kanske inte ens fanns på land.
Mysteriet höll i sig till 1768, då palmerna äntligen hittades växande på Praslin, och även då fortsatte historien att ta nya vändningar. År 1881 gick den brittiske generalen Charles Gordon in i Vallée de Mai, studerade bevisen framför sig och kom, i fullaste allvar, fram till att han hade hittat Edens lustgård, eftersom coco de mer enligt hans tolkning självklart var den förbjudna frukten. Den som tittar på fröet har inte svårt att följa hans logik, även om historien har varit vänligare mot palmen än mot generalens teologi.
Öarna har sin egen version, äldre och mildare än någon europés. Stormiga nätter, sägs det, rycker hanpalmerna upp sig själva med rötterna och vandrar över dalen för att omfamna honorna, och den som ser det blir blind, eller värre. Ingen har någonsin trätt fram och motsagt berättelsen, av det enklaste tänkbara skäl: inget vittne har någonsin trätt fram över huvud taget.
I dag är varje nöt numrerad och licensierad av staten, och ändå försöker folk fortfarande ta med sig dem. Fyrahundra år senare har ingen lyckats övertyga världen om att det bara är ett frö.



